Unga arga irländska frihetskämpar

Kaniah berättar att S.F.Y. är en tämligen nystartad organisation som fortfarande håller på att utveckla och finna sin struktur. Uppe i Belfast har de funnits sedan oktober förra året och i Dublin kom gruppen egentligen först igång någon gång i november.

Tidigare fanns det en massa politisk aktivitet så som protestmarscher, aktioner till stöd för POWs, politiska fångar osv, men det fanns aldrig någon organisation för yngre aktivister. När fredssamtalen började komma igång avtog aktionerna, de unga lämnades utanför och inget hände utom en massa prat, så uppstod ett tomrum och det blev tyst under en lång period. Det var en tid av stor frustration över att ingenting hände och att det inte fanns något forum för de röster som inte ville tystna. Men i samband med några stödaktioner för kvinnliga politiska fångar knöts kontakter med baskiska studenter från organisationen Herri Batasuna och med inspiration och efter mönster från dessa beslöt vi att starta en grupp till stöd för den irländska frihetskampen, fortsätter Pearse.

Men det var inte enbart därför, det handlade också väldigt mycket om att ge röst åt en grupp som saknade just detta och som alltmer marginaliserades av det irländska samhället och dess folkvalda. Hyrorna har tillexempel stigit så kraftigt att nästan ingen har råd att flytta hemifrån, detta drabbar inte enbart oss yngre säger Kaniah, utan har skapat en förödande social utslagning, med stort ökat antal hemlösa, prostituerade och tiggare. Detta gör också att många inte kan studera vidare om de inte bor i en stad med college, för ingen har råd att både studera och bo hemifrån, folk har knappt råd att studera som situationen ser ut i varje fall. Om de nu inte råkar tillhöra den välbärgade överklassen. Symboliska ockupationer av byggnader och ockupationer av bostäder i protest mot detta är under planering.

När organisationen väl kom igång visade det sig att intresset var enormt och S.F.Y är fortfarande den snabbast växande gruppen på Irland. Rekryteringsbasen består dels av studenter men framförallt ungdomar från de fattiga arbetarstadsdelarna. När gruppen blev allt för stor började de tillämpa statsdelsorganisering och nu försöker de få så mycket som möjligt av arbetet att skötas av dessa grupper. Men de träffas ändå regelbundet för att samordna aktiviteter och för att medvetandehöja sig själva. Kaniah, menar att de var ett problem i början, att folk slöt upp när det kunde utbryta kravaller i samband med demonstrationer och dylikt, men inte var intresserade av ideologiska diskussioner och skolning. För att kunna utgöra ett seriöst alternativ och bli en kraft att räkna med, prioriteras den egna skolningen högt. Varannan vecka diskuteras inhemska frågor och Nordirlandskonflikten och varannan vecka ideologier och befrielsekamp i andra länder. Fyra gånger under året har de även längre sammanhängande "utbildningsperioder" . Under den första, som hölls förra vintern behandlade de sin egen marxistiska grundsyn, och andra socialistiska riktningar. Många av de andra socialistiska organisationer på ön kritiserar gruppen och partiet för att ägna allt för mycket tid och kraft åt Nordirlandskonflikten och hävdar att de därmed åsidosätter den proletära klasskampen. Skillnaden, hävdar Pearse är att vi inte tror att det är möjligt att ena arbetarklassen innan frihetskriget är över och Irland är fritt från den brittiska kolonialmakten. Först då har arbetarklassen chansen att revoltera och ta makten över sina egna liv. På den andra koncentrerade de sig kring feminism, sexism och homosexuellas rättigheter och frigörelse, då detta är områden som är i starkt behov av att lyftas fram. Arvet från den katolska kyrkan har medfört en hel del fördomar som måste rensas ut. Pearse berättar att det med jämna mellanrum inträffar brutala attacker mot homosexuella och deras lokaler, och att det finns ett stort motstånd till abort. Tyvärr har vi även en del i gruppen som fortfarande är emot abort fyller Kaniah i, och fortsätter; Organisationens officiella linje är att vi är för fri abort och homosexuellas fullständiga rättigheter och att vi skall arbeta för detta. Gruppen försöker nå ut med information till ungdomar på skolor och i bostadsområden genom olika informationskampanjer. Allt för många tror att det är frid och fröjd och att jämlikhet råder sedan homosexualiteten avkriminaliserades 1994, men t ex har arbetsgivarna rätt att avskeda någon som lever öppet i ett homosexuellt förhållande utan att det räknas som diskriminering.

I och med att ett större antal kvinnor börjat visa sitt intresse ligger separatistiska kvinnogrupper i startgroparna. Där tänker de arbeta med att bygga upp självförtroende och ge stöd till personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp, men samtidigt påpekar Kaniah att det är lika viktigt att visa att kvinnor deltar i alla olika kampformer och att ingen är reserverad för manliga deltagare. Kvinnogrupperna kommer att försöka driva på och radikalisera den bredare kvinnorörelsen på ön. För tillfället arbetar de med en kampanj som går ut på att den nordirländska polisen (RUC) måste förbjudas och att en ny organisation ta form. Idag är det inte enbart så att polisen roar sig med att trakassera den katolska befolkningen, katoliker är utestängda och får inte bli poliser. Pearse säger att situationen är rent ut sagt förjävlig för kamraterna uppe i Belfast, han berättar även att den brittiska säkerhetspolisen även ständigt övervakar Sinn Fein lokalen i Dublin och roar sig med att plocka upp S.F.Y medlemmar enbart för att köra runt och trakassera dem.

Båda är lite tveksamma till fredsavtalet och vapenvilan och i fall den kommer att hålla.. Det var det bästa vi kunde uppnå för tillfället menar Kaniah, men vi i S.F.Y tror att den enda garanten för att kunna uppnå politisk, social och ekonomisk rättvisa är en republik med 32 grevskap. Uppgörelsen innehåller en massa frågetecken och Sinn Fein:s strategi är att se hur långt det går att tänja gränserna inom ramen för fredsavtalet. Om det går att uppnå en tolerabel nivå så kommer uppgörelsen att hållas från våran sida, annars får vi väl se skrattar Pearse och avslutar med att stolt citera sin namne Padraig H Pearse, en av ledarna under påskupproret 1916 och som efter detta avrättades av britterna.

"Ett obeväpnat Irland kommer att få så mycket frihet som England är beredda att ge henne, medan ett beväpnat Irland kommer att uppnå exakt så mycket frihet som hon själv vill."

P. Eriksson