------------------------------
PLATSERNA
"Varje dag kissar folk på sig i sängen, för att vi inte har tid att ta dem till toaletten"
Klasskampen har träffat en av alla sjukvårdsbiträden som arbetar i otrygghet och rädsla för att göra något som kan medföra sparken, detta tackvare sin visstidsanställning. Hon ber med anledningen av detta om att få vara anonym.
Sedan en tid tillbaka arbetar hon som sjukvårdsbiträde på ett mycket stort sjukhem någonstans i mellansverige, med nio avdelningar där det bor ungefär 20 stycken patienter på varje. Att komma dit som ung och outbildad, medför att du hamnar lägst i alla hierarkier berättar hon och fortsätter, då handlar det inte om löneskillnaderna som finns där, trots att vi utför exakt samma arbete som undersköterskorna. Det rör sig mer om sociala hierarkier under och i anslutning till arbetet. Timanställda stängs ute från sociala aktiviteter så som fester, resor, och än värre från avdelningens planeringsmöten. Till planeringsmötena är inte vi välkomna, utan enbart de med tillsvidareanställningar, även om flera av oss gått väldigt länge på samma vikariat, en del till och med i ett par år.
Detta skapar ett utanförskap som inte underlättar eventuella försök att skapa en facklig solidaritet.
En annan sak är att som springvikarie tvingas du till att alltid tacka ja när avdelningschefen ringer på morgonen. Jag vågar aldrig tacka nej, för då kanske de slutar ringa och jag står utan arbete. Min familj blir drabbad av detta, då avdelningschefen vet att vi inte törs tacka nej, får vi också de sämsta passen som ingen annan vill gå på, t ex sena nätter med låg bemanning. Att de inte vill ge oss fasta tjänster bidrar till att det hela tiden kommer ny personal som skall sättas in i rutinerna. Det hoppande mellan avdelningar som därmed uppstår gör att som timanställd blir det jätte svårt att lära känna både arbetskamrater och patienter. För egen del tycker jag att det är jobbigt när jag på morgonen inte vet vilken avdelning som jag skall vara på. förvirringen med ständigt ny personal skapar ett dåligt klimat för de dementa patienterna som behöver lugn och kontinuitet.
Hon berättar att det jäser i fika rummet, att det är en ständig diskussion om arbetsförhållandena, stressen och den stora underbemanningen. För att slippa ge oss timanställda fasta tjänster så anställs vi en månad i taget, men jag själv skall bli så kallad månadsanställd, det vill säga en anställning som sträcker sig tre månader i taget efter nyår. Det är mycket som skulle behöva ändras, men det är just det här med rädslan, ingen vågar riktigt ta tag i det hela och säga nu är det nog, vi måste börja ställa krav. Jag själv har varit på alla de som inte var med i facket och nu har nog alla gått med, men det räcker inte. Det finns en ilska men inget fackligt intresse. Många orkar inte engagera sig, utan tycker att det är tillräckligt med hem och barn efter arbetet. Detta får mig att känna mig frustrerad.
Det är jobbigt att veta att varje dag kissar folk på sig i sängen, för att vi inte har tid att ta dem till toaletten.
Avdelningschefen har bestämt att vi inte får ta in några vikarier när vi har en säng som står tom, vilket får till följd att vi andra får slita ihjäl oss. Vi har också blivit uppmanade att minska tvätten för att spara. Det innebär att om det kommit enbart lite kiss eller bajs på lakanen så skall de användas en natt till. Senast i raden var att avdelningschefen bad oss att börja spara in på plasthandskarna.
När jag frågade om vi då skulle tvätta vissa personer och så vidare utan handskar, eller om vi skulle använda samma par till flera personer. Detta fick jag inte ens något svar på. Trots allt är det en trygghet att veta att jag har facket i ryggen om något händer och det måste det.
