Vad är det som håller på att hända på arbetsmarknaden? Allt fler människor tvingas in i arbetslösheten och därmed den så kallade "arbetskraftsreserven" på grund av rationaliseringar inom företagen.

För väldigt många medför detta både en ekonomisk och social kris, vilket gör att den arbetslöse blir beredd att ta vilken anställning som helst, oavsett villkor och lön. Under 90-talet minskade antalet fastanställda med drygt 600 000, under samma period ökade de tillfälliga arbetena och visstidsanställningarna med cirka 100 000. Är detta en slump eller något av en medveten strategi? I dag har ungefär en halv miljon människor i Sverige så kallade visstidsanställningar, det motsvarar 14% av den totala arbetskraften. Som anställd på detta vis saknas den trygghet som en fastanställning ger, man kan inte ens säga upp sig och därmed styra när man vill sluta ett arbete.

Konsekvensen av detta är att det skapas ett ohållbart klimat på våra arbetsplatser.

Av rädsla för att mista sin försörjning och genast ersättas av någon ur "arbetskraftsreserven" växer en kompakt tystnad fram. Då kan arbetsgivarna bryta mot arbetsrätten, sparka vem de vill och sänka lönerna utan att någon höjer på ögonbrynen, av rädsla för sin egen sitts. Allt detta i enlighet med SAF:s och överklassens intresse av ett företagarvänligt klimat, ökad flexibilitet och en splittrad arbetarklass. Tysta och medgörliga arbetare som inte klagar och engagerar sig i facket har för dessa grupper länge varit ett klart uttalat mål.I en undersökning gjord av Tjänstemännens centralorganisation, TCO, i november 1997 visar bland annat att rädslan för att "felaktiga" åsikter kan leda till sparken ökar drastiskt. Över hälften av de offentligt anställda (54%) anser att detta är fallet. I samma undersökning svarade 74%, oavsett anställning, att om de berättar för journalister om företagets förhållanden är risken mycket stor att de får lämna arbetsplatsen. LO meddelar att det är beklämmande att arbetare som utsätts för omedelbar fara inte längre vill att skyddsombuden skall stoppa driften, eller att få vågar berätta om missförhållanden och anmäla arbetsskador då ingen vill framstå som besvärlig.

Listan på siffror och statistik kan göras lång. Vad som inte tagits upp är att detta problem precis som alltid slår hårdast mot lågavlönade, mot kvinnor och arbetare med invandrar bakgrund, det är t ex tre gånger vanligare att kvinnor inom vården och omsorgen står ut med dåliga arbetsförhållanden än män inom tillverkningsindustrin.Vad jag tycker är beklämmande, är att trots att vi har dessa fakta, så är det tyst från den etablerade fackförenings- och arbetarrörelsen. Denna tystnad och rädsla håller på att slå sönder alla former av solidaritet på våra arbetsplatser. Den är ett tydligt försök att splittra och krossa fackföreningsrörelsen och ändå är det ytterst få röster som höjs, ytterst få som reagerar. Vi är inte maktlösa även om fienden är mäktiga.

Det är dags att bryta tystnaden, dags att börja tala om faran med detta vid frukostborden, fikarummen,

byggbodarna och framförallt vid de lokala fackklubbsmötena. Det är våran framtid det handlar om, och det

handlar om rättigheter på arbetsplatsen som generationer innan oss kämpat sig till. Det är segrar, värda att stå upp och försvara. Ett steg i rätt riktning är att stärka arbetarkollektivet på din arbetsplats. Idag när så många är "springvikarier" och har visstidsanställningar kan detta vara svårt, då dessa endast kommer att vara en kort tid på arbetsplatsen. Med en sådan anställning är det inte heller lätt att begära att de skall vara de första att kritisera ledningen. En viktig del i dagens kamp måste därför inriktas på att ge dem fasta anställningar, den trygghet som då fås gör att det blir lättare att få dessa att bli fackligt aktiva. Om alla på din arbetsplats vågar och vill vara fackligt aktiva, blir förutsättningarna annorlunda. Därför måste vi sätta stopp för den utveckling som SAF vill ha, det vill säga arbetsplatser med en allt större andel tillfällig och tyst arbetskraft. Våran styrka är ett enat och kämpande arbetsplatskollektiv